Metallica – 72 seasons

Metallica – 72 seasons

Efter att ha gjort allt sämre album under 20 års tid återvände Metallica äntligen till sin uppfinningsrika och energiska stil från 80-talet med albumen Death Magnetic (2008) och Hardwired… to Self-Destruct (2016). Men deras senaste album, 72 Seasons, känns som ett steg tillbaka, trots att låtarna är tunga och hårdare än någonsin. Problemet är att tempot ofta är för inställt på ”dunkande”, med undantag för några thrashiga nummer och den mer nyanserade Inamorata. Det är som att tänka sig Black Album från 1991, men utan de krokar och melodier som gjorde det så framgångsrikt.

Lyckligtvis är texterna mer äventyrliga. James Hetfield gräver djupt i sin problemfyllda barndom (precis som han gjorde på Dyers Eve från 1988) och skriver några av sina mest personliga texter någonsin, särskilt på den dystra Chasing Light: ”Lost his way through wicked streets, but he is someone’s little boy”. (Inte alla låtar är så avslöjande – de rasande texterna i Lux Æterna nickar till tidiga inspirationskällor som Diamond Head och deras egen Motorbreath.)

Trots alla känslofyllda texter markerar 72 Seasons slutet på Metallicas sena karriärrenässans och är i slutändan mer stabil än spektakulär.

Låtlista:

1. 72 Seasons
2. Shadows Follow
3. Screaming Suicide
4. Sleepwalk My Life Away
5. You Must Burn!
6. Lux Æterna
7. Crown of Barbed Wire
8. Chasing Light
9. If Darkness Had a Son
10. Too Far Gone?
11. Room of Mirror
12. Inamorata